I höstas var jag, J. Dunkels och Pontys och kollade på Daniel Adams-Ray på grönan. Fantastikst på alla sätt. Sällskapet, färjeturen ut på Djurgården, hamburgaren på Carmen (öh?) och konturerna av en tant med poncho i motljus som visade sig vara J. Dunkels.  

Den kvällen träffade jag en rätt konstig människa. Det enda, det ENDA hon pratade om var hur mycket hon älskar chokladbollar. Hon kunde inte leva utan dem helt enkelt, de bästa bollarna fanns i PUB-huset, hon och hennes kompis köpte så många chokladbollar att de praktiskt taget drev runt hela cafét ekonomiskt. Hon spenderade hela helgerna med att hitta det perfekta receptet, helgen innan vi stötte ihop hade hon testat med ett ägg i smeten, hon var verkligen nära sin stora dröm. När vi stod ute och tog en cigg fick hon syn på ett café i slutet av götgatspuckeln och hon fick ett spasmiskt outburst för att hon kunde smita in och köpa TVÅ bollar, en till exakt just då, och en till frukost morgonen efter. Hon ville att jag skulle följa med och handla, men jag var mer intresserad av ölen inne på puben som inte var Carmen just då.

Månaderna går och jag glömmer ganska snart att jag har ens träffat denna konstiga, uppenbart ätstörda människa.

Nu har jag sett Schwedens next not so top model och efter fyra avsnitt kommer jag ihåg allt igen på grund av en gnagande känsla av att jag har träffat en av deltagarna. Jag som så gärna ville glömma bort det forever and ever, and ever.